Godmorgon min lilla skara läsare men ack så omtyckta!

Ni vet lugnet efter stormen? När allt är tyst och aldeles stilla?
Ungefär så känner jag just nu, jag är aldeles tom.

Många av er förstod kanske att det var David förra inlägget handlade om, jag vet jag är så hemlighetsfull.
Jag är en sann tänkare, jag och min hjärna mot världen och det är inte till min fördel.

Ni tjejer och killar för den delen som lever med det högst osmakliga ordet ångest vet precis hur det känns. Bara det att jag byggt på min ångest i mer än ½ - 1 år ungefär. Så min tystnad och min stillhet jag känner nu är fin.

Jag har mycket att ta in, mycket att bearbeta. Jag och min hjärna, i min säng. Tv'n påslagen och katten i knät, jag kommer att gråta men det gör ingenting. Jag har fått svar på väldigt många tunga frågor.

Ångesten är nog antagligen tillbaka redan när jag sitter på bussen hem från Hagelsrum idag, men det gör ingenting. Nu är det annorlunda, spelreglerna är ändrade och det känns nytt.
Jag hatar förändringar, jag trivs med att gå på samma stig dag ut och dag in, men alla vet vi att varje stig har en förgrening. Där stod jag igår och lyckades ta rätt väg.

Jag tycker om Dig.
Och en dag vill jag ha en ring på mitt finger med Ditt namn ingraverat i.
Vägen är lång, detta är inte sista vägskälen och jag kommer inte dit utan Dig vid min sida.

Btw. Såhär fresh är jag idag!

(Iförd Davids tröja och min halsduk made by farmor!)

Amen!