Min fina sparv.

Jag saknar han, fast ändå inte. Eller det där lät fel, jag saknar han punkt slut. Fast jag vet att Sofie som har honom på foder har den tiden, glöden och engagemanget jag tappade på slutet. Jag bara kände av hela mitt hjärta att jag orkade inte åka till stallet.

 

Just nu däremot går allt så jädra bra med Mökkur och jag saknar genast att ha en egen ridhäst. Men det får vänta, ett par år. Ganska många år faktiskt, typ 6 stycken år. Sex jävla år.

 

Det känns så hemskt att tänka att det är sex förbannade år kvar tills jag är färdig pluggad. Det är vidrigt. Fasansfullt men förhoppningsvis värt det.

 

Och efter som att jag numera bara rider 3 ggr i veckan på en busig islandspojke måste jag finna motion på annat vis, där av mina promenader. Och imorgon klockan 8 ringer klockan för en morgon tur sedan ska jag rida vid 10 på Mökkur och vid halv 12-12 kommer mamma och då ska vi gå ner till fyren för att avnjuta lunch på restaurang fågel blå.

 

Nu ska jag fortsätta torka vin som jag hällde över min dator nyss. Satans perkele.